Evil Dead Burn

Evil Dead. Denna kultförklarade filmserie. Jag pluggade film och redigering på gymnasiet och tokälskade allt med Sam Raimi. Studerade de praktiska effekterna, uppbyggandet av storyn, humorn, våldet, allt. Första filmen är ju en kultfilm på riktigt, men jag var aldrig överdrivet förtjust i den. Evil Dead II däremot, där Bruce Campbell fick skina på riktigt? Guld. Främst scenen där han slåss mot den besatta handen. Army of Darkness var ju betydligt mer komedi än något annat och en mashup av halvfantasy och jag vet inte vad, men underhållande var den.

Fede Alvarez regisserade rebooten som kom 2013. Av den minns jag ärligt talat inget mer än att den var väldigt blodig. Lee Cronins Evil Dead Rise från 2023 var riktigt snygg och underhållande men lämnade inte heller några direkta spår hos mig. Det var lite som en skräckversion av The Raid med demoner och motorsågar istället för arga asiatiska slagskämpar. Men jag blev ärligt talat rätt sugen på att se om den ikväll. För den här sommaren har vi ju inte bara försetts med besatta flickvänner, gula korridorer med märkliga väsen och demoner som väntar längs öde skogsvägar. Det här är också en Evil Dead-sommar. Jag ska ärligt säga att jag inte sett jättemycket fram emot Evil Dead Burn. Mina förväntningar har varit relativt låga.

Och där gör vi en ful cliffhanger och bjuder på intrigen.
Efter att ha förlorat sin man söker en kvinna tröst hos sina svärföräldrar i deras ensligt belägna hus. Med sig har hon även makens bror och hans flickvän. Och brorsans hund. Men när de en efter en förvandlas till Deadites - och sammankomsten förvandlas till en familjeåterförening från helvetet - inser hon att de löften hon gav i livet lever vidare. Även efter döden.

Mm. Stearin.

Att sätta namnet Evil Dead på en film är att försöka leva upp till mycket. Mitt problem med föregångaren Rise var kanske att den aldrig kändes som en Evil Dead-rulle mer än till våldet och delvis utseendet på Deadites. Men den underhöll ändå. Inför Burn har jag förlikat mig med det, vilket faktiskt gör det lättare svälja. Och det är klart. Necronomicon finns ju alltid med och anknyter till de gamla rullarna. För regi står Sébastien Vanicek, som bland annat regisserat spindelskräckisen Vermin, som jag ärligt talat inte minns mycket av.

Huvudrollerna spelas av Hunter Doohan (Your Honor, Wednesday) och Souheila Yacoub (Dune: Part Two, The Carpenter's Son). Alla skådespelare sköter sig bra, här finns inget som direkt sticker ut vare sig positivt eller negativt. Återigen har jag en liten förkärlek för skräck där mindre kända namn tar plats.

Evil Dead Burn har beskrivit som ondskefull. Jag vet, jag vet, namnet anspelar på det, men det är sant. Ingen går säker. Varenda jävel råkar riktigt illa ut och våldet är kreativt, rått och väldigt in-your-face. Det här kan faktiskt vara en av de blodigaste, brutalaste filmer jag sett. Åtminstone på bio. Och jag gillar ju sånt, sjuk som jag är, så plus i kanten för det. Filmen är nästan två timmar lång men det känns faktiskt inte av för den spelar på nervsträngar och underhållning precis hela tiden. Som väntat saknar den humorn från originalfilmerna även om det finns en del saker som får en att garva. Mest comic relief står den dementa mormorn för.

Har du sett mina löständer?

Så hur håller Burn? Överraskande bra måste jag säga. Det finns en del logiska luckor som får mig att sucka lite och ibland agerar karaktärerna på märkliga sätt, men det finns samtidigt en charm i det. Man vet inte vad man har att vänta sig och ingen av karaktärerna framställs som hjältar. De har sina svagheter och fegar ur, fryser i kaoset på ett sätt jag faktiskt uppskattar. Scenen vid matbordet efter begravningen, där allt håller på att balla ur, gillar jag lite extra. Överlag är det många scener jag gillar, främst de mest kaosartade och kreativa. Inledningen är effektiv och snygg och det ska sägas att hela filmen överlag är. Väldigt snygg till och med. De praktiska effekterna, allt gore, sminkning, jag tycker att allt funkar. Och våldet är kreativt och överraskar.

Visst, manuset är långt ifrån helgjutet och det finns, som tidigare nämnt, en del logiska luckor och dumhet som många säkert kommer störa sig på, men ärligt talat? Det var faktiskt länge sedan jag hade så här trevligt i biomörkret. Och det kanske låter märkligt att säga om en film som verkligen dryper av blod och ond, bråd död. Däremot är Evil Dead Burn aldrig läskig. Inte det minsta. Men det gör mig inget, för nerven är konstant och den är äcklig på riktigt. Det här kanske är ett typexempel på en film man ska se vid rätt tillfälle och det gjorde jag uppenbarligen. Möjligen hade jag inte alls uppskattat den lika mycket vid en omtitt, men jag är, trots initialt väldigt låga förväntningar och svala recensioner, glatt överraskad.
Så vill du slippa undan sommarvärmen för en riktigt ondskefull blodfest så är Evil Dead Burn definitivt något för dig.